När man gick i gymnasiet var "Alla hjärtans dag" en lång lektion i förödmjukelse och en offentlig uppvisning över vilka som tillhörde skolans toppskikt och resten som mest var till som utfyllnad av skolans lokaler.
På en av lektionerna under dagen knackade det på dörren och så avbröts all aktivitet tills dess att alla förbeställda rosor delats ut. Vissa fick flera rosor, vissa fick en eller två och vissa fick ingen alls. När det var klart och rosutdelarna dragit vidare till nästa rum så fortsatte lektionen. Vissa satt då röda rosor på bänken och log triumferande, andra satt med röda rosor på kinderna och skämdes över att vara offentligt oälskade.
Jag och min death-metal kompis Gustav tog saken i egna händer och bestämde oss för att beställa varsin ros för att slippa känna oss mer utanför än vad vi redan gjorde. Sagt och gjort. Jag beställde en till Gustav och skrev någoting mystiskt på kortet och vid D-Day så kändes det för en gångs skull helt okej när lektionen avbröts och rosutdelningen började. Gustav fick sin, till allmän förvirring bland våra klasskamrater, och till ingens förvåning fick jag ingen alls.
Ganska irriterad frågade jag Gustav om han hade glömt den briljanta planen men han hade tagit saken i egna händer och gjort en egen variant. Flera dagar tidigare hade han köpt en ros, ställt den i ett vattenbad med svart färg i. När rosen blivit svart, tog han upp den, torkade den och lade den i ett plaströr. Den fick jag nu.
Det är nog bland det finaste jag fått. Tack Gustav...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar