Tar en liten paus från mitt dokumenterande av kollektivtrafikens umbärande, mitt arbete och berättar om det som hände idag istället. För det hände någonting viktigt.
Det började med att jag lyssnade på den fantasiska dokumentären "
Mamma och skruvmejslarna" av Caroline Kustus där hon berättar hur det var att växa upp med en missbrukande mamma. Den är modigt berättad och väldigt ärlig. Hennes mamma intervjuas och hon är brutalt ärlig när hon erkänner att hon valde knarket över sina barn. Beroendet och sjukdomen är så stark att det inte går att värja sig. Det går inte att välja annorlunda för det är inget rationellt val som görs. Det bara är så. Man kan inte vara småbarnsförälder och knarka samtidigt. Den ekvationen går inte ihop.
Där kunde dagen har slutat men det gjorde den inte. Jag började läsa
Helena Sandklefs twitterflöde om sina alkoholiserade föräldrar och den enorma tragedi som det innebär. Hon skriver helt naket den smutisga sanningen på 140 tecken per inlägg. Rakt upp och ner och inte sällan med en gnutta nattsvart humor. Hon är fantastisk.
Sedan kom
Mymlans fina blogginlägg om sitt privata helvete och hur det någonstans är en befrielse när allt tar slut för man slipper skämmas, oroas och kastas mellan hopp och förtvivlan. Även det ärligt och naket beskrivet utan några bortförklaringar eller ursäkter.
Alla dessa tre saker på samma gång, på sammma dag och det som är genomgående för alla de här tre är att det inte är frågan om att skuldbelägga eller spela offer för att få sympati, utan de berättar bara sin historia, som den var och som den är. Inget mer och inget mindre.
Det är kanske dags att sluta skämmas och börja prata om det helvete det innebär att leva med en missbrukande förälder. Det är kanske dags att börja prata ärligt, naket och utan skuldkänslor om hur det är på riktigt för det behövs. Det är inte lätt, men de här tre modiga vågade.
Jag är fylld av beundran.
Tack för att ni finns.