Sidor

tisdag 5 november 2013

Saker som låter som andra saker

Kollektivtrafiken. Denna eviga källa till möten med människor och företeelser man annars skulle vara förskonad från.

Just nu till exempel så lyssnar jag till ljudet från en högt knarrande dörr medan jag är på väg hem med tåget tillsammans med andra överarbetade jämlikar.

- Knarrande dörr?, undrar ni. Vilket gammalt 1800-tals ångloksdrivet tåg sitter du på? Och varför stänger du inte bara dörren?

- Jo, svarar jag. Det är för att det inte är någon dörr alls som knarrar utan en man i beige trenchcoat som gnisslar tänder. Hela tiden. Alltså verkligen. HELA tiden. På riktigt. Konstant. Ett ljud som lyckas tränga sig genom allt. Jag har lyssnat på den hårdaste av metal med dubbla baskaggar och growlande ångest vrål till sång men det här gnisslandet skär genom allt det utan problem. Märker att jag själv sitter och biter ihop mina käkar så hårt att jag fått kramp men gnisslandet av malande tänder fortsätter oavbrutet.
Letar frenetiskt efter en ny plats, en väg ut, men jag sitter fastklämd mellan mina medpassagerare och den beigeklädda mannen som lugnt maler vidare som att han hade all emalj i världen. Herregud! Varför säger ingen något? Är det bara jag som hör?! Jag börjar svettas och känner paniken komma krypande. Det känns som att ljudet blivit högre. Är det ens möjligt?

Jag vet inte om jag kommer överleva den här resan rent mentalt och dör jag nu gör jag det till ljudet som sakta driver mig till vansinne... Kollektivtrafik, vilket ställe att träffa människor på.

`Be that word our sign of parting, bird or fiend!' I shrieked upstarting -
`Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken! - quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

And the raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon's that is dreaming,
And the lamp-light o'er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted - nevermore!