Sidor

söndag 30 december 2007

Jul, jul. Strååååålande jul

Det finns inget som skapar så mycket ångest som julen. Det är bara en enda stor hjärtinfarkt skapad av överansträning och stress. Dessutom vet man redan när de nödköpta paketen slås in att de kommer emottas med ett ansträngt leende och ett krystat:
- Tack.. Det här behövde jag... verkligen.
De paket man själv får är saker andra försökt ge bort året innan. Plikttroget tackar man för ännu ett exemplar av Jan Guillous 'Tjuvarnas Marknad' där det i boken står: "God jul önskar Faster Märta - 2006". Om man har tur har de strukit över 'Faster Märta' óch plitat dit sitt eget namn och bytt ut 6 mot 7. OM man har tur...

Min kompis Peri sa en gång att de inte hade jultomte hemma hos sig utan att han eller hans bror brukade klä ut sig till deras pappa och verkligen komma hem med tidningen. Det kan jag fortfarande skratta lite åt.

fredag 28 december 2007

Utbrändhet i hemmet

Finns kattsmet på pallen?

Ja, inte vet jag men frågan är ju värd att begrunda ett litet tag. Jag fick den ställd till mig idag efter lunchen och jag svarade blixtsnabbt nej. Så här i efterhand vet jag inte om det var rätt eller fel. Jag vet fortfarande inte svaret. Jag vet inte ens vad det betyder.

Igår var jag på jobbet. Idag är jag hemma och är redan utbränd. Hur sjukskriver man sig då? Utbrändhet i hemmet. Det måste innebära att jag blir ordinerad att vara på jobbet istället. Måste min arbetsgivare fixa en säng åt mig då? Eller får jag helt sonika sova på mitt skrivbord?

Sen måste jag rehabiliteras att lite pö om pö vistas hemma tills jag är fullt återställd.

fredag 21 december 2007

Busskontroversen

Imorse, när jag som vanligt satt och spelade Quadra Pop på mobilen, så utspelades följade lilla drama på bussen.

En högt suckandes man kliver på bussen och bufflar sig längst bak där det på de 5 sätena sitter 2 personer - en längst in vid fönstret och den andra nästan mitt i. Båda sover. Istället för att lite trevligt försöka väcka mannen i mitten och lite försynt fråga:

- Ursäkta men skulle du kunna flytta lite på dig så att jag också får plats?

Alternativt vända sig om mitt i gången och gå tillbaka till barnvagnsplatsen och stå hela resan föra att man inte vill störa, så väljer han att bara sätta sig ner så att den stackars killen som satt där får ett ganska obehagligt uppvaknande av att någon - i princip - sätter sig på honom. Han blir med all rätt lite arg och säger:

- Måste du vara så otrevlig?

Svaret kommer blixtsnabbt.

- Otrevlig? Då har du inte varit med om mycket

Där blev det lite tyst ett tag men så försöker han igen.

- Du kunde väl ha frågat om jag kunde flytta på mig?

Svaret blir det något oväntade:

- Jaja! GOD JUL!

Sen var det över men jävlar vad roligt det var medan det varade.

När den bufflige mannen klev av såg jag att han var väldigt lik Ernst-Hugo Järegård och hade stetson hatt.

torsdag 20 december 2007

Kallprat

Som tidigare nämnts är jag inte speciellt bra på att kallprata. Jag blir stressad och får tvångstankar när jag finner mig själv i situationer som kräver lite social anpassning och lite prat om 'ditten och datten' för att fylla ut tiden på ett behagligt sätt så att det inga pinsamma tystnader infinner sig.

Jag brukar lösa det på sämsta möjliga sätt - genom att skämta till det lite. Det slutar i 9 fall av 10 med att stämningen är väldigt mycket sämre än innan jag öppnade munnen.

Scen: På lunchrestaurangen
Personer: En trevlig ung säljare (man) + undertecknad
Stämningen: Tryckt
Han -Jaha.
Jag - Ja...
Han - Var ditt gott?
Jag - Helt okej.
Han - Så bra.
Tystnad
Jag - Och ditt?
Han - Jätte gott.
Tystnad
Jag - Visste du förresten att jag lider av sanningstourettes?
Han - Va?
Jag - Ja, jag kan inte ljuga.
Han - Är det sant?
Jag - Japp. Testa! Du kan fråga mig vad som helst!
Han ler förbryllat, lägger ner besticken och tänker efter en stund.
Han - Vad ångrar du mest i hela ditt liv?
Jag - Att jag kom hit idag.
Tystnad
Han - Vill du ha kaffe på maten?
Jag - Nej tack.

onsdag 19 december 2007

En refug och en fotbollskarriär på is

Det är en miserabel dag idag som började med att bilen inte lät "brum brum" som den brukar utan bara "klick klick" när jag försökte starta den. Sedan blev den bara sämre. Det enda som håller mig över vattenytan är Jonas F A N TA S T I S K A blogg som jag tvingar mig själv att inte läsa för mycket av för att den ska räcka länge samt minnet av när jag spelade fotboll i sexan.

Jag har inget bollsinne och är dessutom bollrädd. Det visste jag redan när jag gick med i basketlaget i fyran för att få kompisar men fick gå hem efter en halvtimme för att jag inte fixade att slänga i den förbannade bollen i den där korgen utan botten. En löjlig sport.

Medfotbollen gick det bättre. Där fick jag vara med ganska länge mycket tack vara vår tränare Kjell som egentligen var filmregissör och mest stod vid sidan av planen och rökte. Hans enda tips var:
- Får ni bollen så skjut ut den bara!
Så då gjorde jag det. Jag var högerback och behövde inte göra så mycket mer än att strosa runt lite håglöst och vänta på halvlek. De få gånger bollen kom åt mitt håll var det alltid någon som verkligen ville spela boll som sprang efter den och råkade jag stå ivägen så sköt jag bara ut den utanför plan. Så fick motståndarlaget slänga in den igen och gjorde allt som oftast mål. Vi förlorade som mest med 19-0. Ganska unika resultat i fotbollssammanhang. Jag vill gärna tro att jag hade någonting med det att göra. Att min insats i detta spelade roll. Vad har min idrottskarriär annars för syfte?

Länken till min refug i tillvaron: http://jonasad.blogspot.com/

tisdag 18 december 2007

Service above all

Idag på lunchen så var servitören så där extra trevlig och snäll och personlig och bra på alla sätt och vis. En svärmorsdröm i förkläde helt enkelt. Han satte sig lite förtroligt bredvid oss och var inte bara en servitör utan en kompis - en vän med vilken man kan utbyta hemligheter med. Restaurangen var mer som hans vardagsrum och vi var inbjudna hem till honom på fest.

Med skillnaden då att vi betalade för att vara där, vilket i och för sig inte skiljer sig så mycket från andra tillställningar jag så sällan bevistar. Alltid betalar man med något - oftast sin dyrbara tid som man slösar på att försöka kallprata om väder, taper och att bilen går bra och så fort man bryter sig loss från dessa säkra kort så hör man sig själv, i ren desperation, utbrista:
- Inte visste jag att det var maskerad!
Musiken tystnar, alla vänder sig om och tittar på en med förbryllade, meningslösa uttryck i sina vinterbleka ansikten och man inser att det är dags att gå hem. Själv.

Hur som helst - tillbaka till min nyfunne vän på restaurangen som trots att han satt vid vårt bord inte kunde rekommendera någonting från menyn. Inte ett bra tecken. När han lyckats samla ihop vår beställning och nästan lite ledsamt gick därifrån pratade vi om att det är lite trendigt det där med att det ska vara informellt och gemytligt när man går ut och äter. Av någon anledning. Det är väl just därför man går ut - för att slippa att ha det precis som hemma?

TGI Fridays har det lite som sitt signum att det ska vara extra trevligt och extra glatt som att alla är stenade på en cocktail av speed och Prozac. Eller som min lunchdate uttryckte det:
- Där kommer de ut och sjunger "Ja må han leva" fast man inte fyller år.
Jojo.

måndag 17 december 2007

Fågel, fisk eller mittemellan

En sketch ur livet på TV

Scen: På restaurangen i Lissabon. Paret sitter och tittar i menyn.
Hon - Alltså allvarligt. Jag fattar ingenting.
Han - Inte jag heller.
Hon - Borde det inte stå på svenska?
Han - Mmmm.
Hon - Först fattade jag ingenting men så såg jag att det stod på engelska också och då fattade jag lite mer. Fish till exempel betyder ju fisk. Så då tog jag kött.

Magiskt bra tv. Och på riktigt. Och var det inte det så vill jag gärna komma i kontakt med manusförfattaren. Du är min blivande mentor!

lördag 15 december 2007

Gambia - here I come!

Satt för några dagar sedan och pratade med Alexander om mitt förra jobb och de som arbetade där. De flesta var så där naturligt snygga och välmående som bara folk i amerikanska tv-serier är. Själv kände jag mig därför rätt ofta som den där nördiga personen som måste vara med för att man verkligen ska förstå att de vackra människorna dessutom hänger med vanligt folk. De är nästan som oss! Men bara nästan... Tyvärr så infann sig aldrig slutscenen där nörden kommer till festen och då fått av sig tumvantarna och glasögonen, permanentat håret och fått midja.

När vi pratade om detta försökte Alexander sig på med några tröstande ord och lite uppmuntran med repliken:
- Men om ni hade åkt till Gambia då hade ju du varit mest poppis.
Det blev tyst och han försöker rädda situationen med att fortsätta:
- Ja för att Rosie O'Donnell berättade att när hon var där med en kompis som är fotomodell - typ Elle McPherson - så var alla killar efter Rosie för att "Bones are for dogs. Meat is for men!"
Det fortsatte att vara tyst.

Har googlat "resa gambia" och har då hittat prise från 6 995:- samt en sida med resehistorier från Gambia. Letade efter Rosie O'Donnells men den var inte med.

fredag 14 december 2007

Diarréreklam

Tänk om jag hade skrivit Imodium reklamen. Jag är ju inte så mycket för kiss och bajs humor men den är jävligt bra! Man blir inte direkt sugen på att få diarré och om/när man får det vet jag inte om Imodium kommer vara det första jag tänker på. Det kommer nog vara att hitta en toalett med papper på relativt snabbt. Men där är man olika. Tjejen i reklamen sitter ju mest och häckar i soffan och är deppig. Skulle personligen inte sätta mig i den sitsen om man inte har plastöverdrag men men.

Önskar att jag hade skrivit den där sketchen om det danska språket. Den är briljant!
http://www.youtube.com/watch?v=s-mOy8VUEBk

Funderar på att skaffa mig en mentor. Felix Herngren är namnet som först dyker upp men är han rätt man för jobbet? Kan inte komma på någon annan men det dyker kanske upp. Jag skrev ju fanbrev till Cecilia Jankert förut. Borde kanske göra det igen. Eller bara helt gränslöst börja trakassera någon och få det till att det är de som är idioter för att de förstör mitt liv. All PR är bra PR. Det funkar på allt. Inklusive diarré. Tydligen.

söndag 9 december 2007

Flitens lampa...

... lyser med sin frånvaro. Jag har inte skrivit något på ganska länge. Flera dagar faktiskt. Om jag ska vara helt ärlig så var det nog längre än så. En vecka... kanske två.

Ambitionen, som jag lovade min bror, var att skriva något varje dag. Nu har det inte blivit så. Tänker inte skicka honom länken till den här sidan.

Jokum kom förbi på en fika och skulle kolla med sin kontakt på TV4 om vi kan få till ett möte där. SVT säger ingenting. Vet inte om det är ett bra eller ett dåligt tecken eller ingen tecken alls.

Det är kallare idag.

onsdag 5 december 2007

Neutrala tankar

Nu går jag mest och väntar. Avsnitten ligger hos SVT och nu även ett av dem hos Björn och hans kompis Fredrik. Jag försöker mest vara lugn och tänka på annat - typ sushi och sånt. Men så börjar jag tänka på serien igen och hur man skulle kunna få in sushi på något sätt.

Sushi går alltså bort. Allt med fisk går bort. Och ris. Speciellt ris. Det går verkligen bort. GI-bantar man får man inte ens tänka på ris eller pasta eller potatis. Då får man å andra sidan tänka på fisk. För det vill man ju....

torsdag 29 november 2007

Red Bull

Vissa människor är som ett helt flak med energidryck och igår träffade jag en sån person. Jävlar vad mycket idéer och funderingar och grejjer jag har nu! Buskis-fasen känns mil bort och det känns som att det verkligen kommer att bli något av det här!

TJOHO!

fredag 23 november 2007

Manusvånda

När man jobbar med någonting länge så kommer man till slut till den punkten där man ifrågasätter om det här var en bra idé överhuvudtaget. Där är jag nu. Jag förstår plötsligt inte vad det är jag har skrivit. Är det här verkligen roligt? Vad menar jag egentligen?

Nu hör jag plötlisgt mig själv tänka:

- Buskis är inte så illa ändå. Jag slänger in lite löständer och harmynta tjockisar så ska det här ordna sig.

När kom jag till den katastrofala insikten? Jag måste ta en paus. Ska träffa Björn så får vi se vad han tycker. Lite nytt blod är precis vad som behövs.

måndag 19 november 2007

Det rör på sig...

Hittade en väldigt bra mail-adress på SVTs hemsida dit man kan maila programideér. Sagt och gjort! Jag mailade och sa att jag minsann hade mer än bara en idé - jag har hela konkarongen! Lite kaxigt och lite osant. Men men...

Hur som helst så förväntade jag mig inte mer än ett automatiskt svar i stil med:

Tack för att du hörde av dig till oss men just nu är det många som mailar in idiotiska ideér som inte går att genomföra på den här planeten, så vi kommer att svara dig när du glömt bort att du hört av dig överhuvudtaget.

Nu blev det inte så. Nu fick jag svar. De ville titta på manuset och då var det bara att skicka avsnitten som är klara med en liten skamsen förklaring att det var en sanning med modifikation det där jag skrev. De två sista avsnitten kan de få titta på om de tycker att de fyra första är något att ha. En cliffhanger! Fantastiskt spännande! Hoppas jag...

Ja... Vi får väl se vad de säger. Antagligen får jag ett automatiskt svar i stil med:

Tack för att du skickade det mest obegripliga manus vi någonsin läst men nu har vi någonting att skratta åt runt fikabordet och slipper kallprata om vädret, tapeterna och bilen.

lördag 17 november 2007

Hemsidan, updates m.m.

Så! Det börjar röra på sig. Har skaffat mig en hemsida idag och nu det här - ännu en blogg som ingen kommer läsa. Varför ger jag inte bara upp?

Detta har hänt:
Projektet sattes igång i våras med att massagesketchen skrevs och var skulle jag göra av den? Jag kontaktade Jokum och på en förutsättningslös lunch så blev det plötsligt en tv-serie. Märkligt men sant. Nu, dryg 6 månader senare, är avsnitt 1-4 klara. Nummer 5 är på gång och 6:an finns i mitt huvud. Ska bara plita ner det.

Vad händer nu? Ja... Jag vet inte. Vad gör man av sånt här? Måste hitta roliga personer. Har hittat Björn på Youtube och har börjat maila lite med honom. Gjorde en lite lista på roliga människor. Fårgan är hur man säljer in det här...

Tips från coachen hade varit bra att ha....