Idag på lunchen så var servitören så där extra trevlig och snäll och personlig och bra på alla sätt och vis. En svärmorsdröm i förkläde helt enkelt. Han satte sig lite förtroligt bredvid oss och var inte bara en servitör utan en kompis - en vän med vilken man kan utbyta hemligheter med. Restaurangen var mer som hans vardagsrum och vi var inbjudna hem till honom på fest.
Med skillnaden då att vi betalade för att vara där, vilket i och för sig inte skiljer sig så mycket från andra tillställningar jag så sällan bevistar. Alltid betalar man med något - oftast sin dyrbara tid som man slösar på att försöka kallprata om väder, taper och att bilen går bra och så fort man bryter sig loss från dessa säkra kort så hör man sig själv, i ren desperation, utbrista:
- Inte visste jag att det var maskerad!
Musiken tystnar, alla vänder sig om och tittar på en med förbryllade, meningslösa uttryck i sina vinterbleka ansikten och man inser att det är dags att gå hem. Själv.
Hur som helst - tillbaka till min nyfunne vän på restaurangen som trots att han satt vid vårt bord inte kunde rekommendera någonting från menyn. Inte ett bra tecken. När han lyckats samla ihop vår beställning och nästan lite ledsamt gick därifrån pratade vi om att det är lite trendigt det där med att det ska vara informellt och gemytligt när man går ut och äter. Av någon anledning. Det är väl just därför man går ut - för att slippa att ha det precis som hemma?
TGI Fridays har det lite som sitt signum att det ska vara extra trevligt och extra glatt som att alla är stenade på en cocktail av speed och Prozac. Eller som min lunchdate uttryckte det:
- Där kommer de ut och sjunger "Ja må han leva" fast man inte fyller år.
Jojo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar