Sidor

måndag 10 oktober 2011

Idag har det hänt

Tar en liten paus från mitt dokumenterande av kollektivtrafikens umbärande, mitt arbete och berättar om det som hände idag istället. För det hände någonting viktigt.

Det började med att jag lyssnade på den fantasiska dokumentären "Mamma och skruvmejslarna" av Caroline Kustus där hon berättar hur det var att växa upp med en missbrukande mamma. Den är modigt berättad och väldigt ärlig. Hennes mamma intervjuas och hon är brutalt ärlig när hon erkänner att hon valde knarket över sina barn. Beroendet och sjukdomen är så stark att det inte går att värja sig. Det går inte att välja annorlunda för det är inget rationellt val som görs. Det bara är så. Man kan inte vara småbarnsförälder och knarka samtidigt. Den ekvationen går inte ihop.

Där kunde dagen har slutat men det gjorde den inte. Jag började läsa Helena Sandklefs twitterflöde om sina alkoholiserade föräldrar och den enorma tragedi som det innebär. Hon skriver helt naket den smutisga sanningen på 140 tecken per inlägg. Rakt upp och ner och inte sällan med en gnutta nattsvart humor. Hon är fantastisk.

Sedan kom Mymlans fina blogginlägg om sitt privata helvete och hur det någonstans är en befrielse när allt tar slut för man slipper skämmas, oroas och kastas mellan hopp och förtvivlan. Även det ärligt och naket beskrivet utan några bortförklaringar eller ursäkter.

Alla dessa tre saker på samma gång, på sammma dag och det som är genomgående för alla de här tre är att det inte är frågan om att skuldbelägga eller spela offer för att få sympati, utan de berättar bara sin historia, som den var och som den är. Inget mer och inget mindre.

Det är kanske dags att sluta skämmas och börja prata om det helvete det innebär att leva med en missbrukande förälder. Det är kanske dags att börja prata ärligt, naket och utan skuldkänslor om hur det är på riktigt för det behövs. Det är inte lätt, men de här tre modiga vågade.
Jag är fylld av beundran.
Tack för att ni finns.

3 kommentarer:

Sara sa...

Viktigt, men så svårt! Jag jobbade länge för att komma iväg, bort från den jag tänkte att alla såg mig som. Dömde mig som. Försökte sköta allt på avstånd efter bästa förmåga. Att sen själv välja att lyfta det, visa det och åter ha en anledning att fundera över hur sanningen påverkar andras syn, det är svårt. Men bra, tror jag. Jag vet inte om det någonsin blir enkelt. Om skammen och skulden någonsin försvinner.

Och jag önskar så att vi inte hela tiden blev fler.

Unknown sa...

Ja lätt är det verkligen inte. Tampas precis som du fortfarande med tankarna på hur alla andra ska reagera och farhågorna kring att plötsligt bli behandlad annorlunda. Samtidigt som jag vet att det är ju inte mig det är fel på. Knepigt som sagt men man får ta det små små steg i sänder och beundra de som tagit steget fullt ut.

PinnKakan sa...

<3 <3 <3