fredag 24 oktober 2008

I-lands problem


Det finns en anledning till att jag varken blev sjuksköterska, psykolog eller svarar på läsarnas frågor i SvD - jag är nämligen allergisk mot gnäll. Får jag lyssna på tjat om hur den sunkiga barndomen och uppväxten i det trista radhuset i mexitegel förstört en som person och gjort att man absolut inte kan göra någonting alls överhuvudtaget utom att konstant klaga över hur missförstådd och deprimerad man är - då börjar det klia i huvudet på mig och jag får utslag innuti kroppen.

Hade jag fått det här brevet skickat till mig där några föräldrar skrivit in om att deras dotter ältar att hon klädde sig så hemskt i fula kläder och glasögonbågar och att det förstörde hennes ungdom så vet jag inte vad jag hade gjort. Jag hade nog bett personen i fråga att skaffa lite riktiga problem. Om det enda man kan älta är att man hade fula kläder när man var yngre så borde vi nog alla stanna hemam från jobbet och krypa ner i fosterställning i sängen. Jag hade en lila plyschoverall med dragkedja på magen när jag var liten men jag lyckades faktiskt skaffa mig ett jobb i alla fall.