För ett tag sedan ringde en kär vän och ville prata lite om sitt jobb. Det var lite si och så, inga jätte problem direkt och mitt jobb var väl då att pigga upp och komma med goda, upplyftande råd. Lite "självkänsla.nu" och "livet-är-underbart-och-tänk-på-alla-de-som-inte-ens-har-några-ben" kommentarer helt enkelt.
Jag vet inte riktigt hur det gick till men vi kom in på livet i stort, framtid och meningen med allt och intet. Där någonstans blev det lite dystert och efter en paus så kom kommentaren:
Jag vet inte om de här samtalen är så bra. Det börjar med att man har lite problem på jobbet och slutar med att man inte vill leva längre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar