Aftonbladet levererar

Ja ni läste rätt. De gör det. På riktigt. Recensionen av Hoffmaestros senaste skiva är riktigt, riktigt bra. Döm själva:

När jag fick uppgiften att recensera skivan lämnade jag följande lista till min närmaste chef:

1. Åtta helikoptrar.
2. En fälthaubits.
3. Robert Duvalls napalmälskande överstelöjtnant Bill Kilgore från filmen ”Apocalypse now”.

Tre högst rimliga krav för att kunna bekämpa den uppenbart dåliga och otäcka musiksmaken som lurar bakom titeln ”Skank-a-tronic punkadelica”. Aftonbladets styrelse sa bestämt nej. Såna utgifter finns det inte budget för år 2010. Chefredaktören Jan Helin räckte i stället över en begagnad machete med orden:

– You’re on your own, kiddo.

När jag nu står och tvekar inför att ta på mig hörlurarna och trycka på ”play” känner jag mig som Martin Sheens rollfigur Benjamin L. Willard i just ”Apocalypse now”. Jag ska resa rakt in i mörkrets hjärta med båt. Men till skillnad från kapten Willard hittar jag den skräckinjagande överste Kurtz redan i första låten – ”Too hype for the radio (dig it?)”. Ett monster som vrålar fram en blandning av metal, punkig ska och Manu Chaos kaoskarnevaler. Den backpackerbrötiga musikens enda syfte är att få folk att dansa jättefort med höga knän på festival. Och så fortsätter det. Utan mening eller mål.

Balkanblås kalaspruttar sig fram i Zlatan Ibrahimovic-hyllningen ”Ibracadabra”. Droppljud som påminner om dem Lil Wayne använde i ”Lollipop” parar sig med reggae i ”Siempre palente”. Etnodiscodelican i ”Skankin rave” hade slutat på 17 plats i Eurovision Song Contest. Gruppen hinner även med pojkbandsballaden ”Our song”, progg och akustisk folkpop av bara farten. Är det skank? Nej, snarare skunk.

Hoffmaestros musik är inte, som gruppen själva beskriver det, en mix av Neville Brothers, Funkadelic och Manu Chao. I stället för att fokusera på en, två eller tre genrer som de verkligen behärskar väljer de att vara urskillningslöst mediokra eller direkt usla på precis allt. De är ett folkligt lustspel som gillar att böja ord och nonsensuttryck på skojiga sätt. (”Off blir ”offyyeeehh” och ”skank” utvecklas till ”skankadankadandey”).

Precis som Takida har Hoffmaestro flugit under radarn och turnerat och spelat sig fram till en stor publik utan hjälp från stora medieföretag eller kritikernas kärlek. En sågning i Aftonbladet är därför det bästa som kan hända elvamannabandet, rent kommersiellt. De kan lugnt fortsätta att bygga ett förljuget underdog-perspektiv, ungefär som i det fåniga försvarstalet ”Haters and critics”.

Vissa säger att Hoffmaestro sprider glädje. Ja, kanske om du har samma glada temperament som ”alla-bappa-bappa-a-dia”-pippin i ”Kalle Ankas julafton”. Jag hör bara ett gyckel som sprider musikalisk mul- och klövsjuka.

Bästa spår: Bästa spår? Det hittar ni enklast nån annanstans.

Lyssna hellre på... ”Yellow moon” med The Neville Brothers. En värdigare variant av genreöverskridande soul.

Visste du att... Hoffmaestro länge gjort festivalsuccé under namnet Hoffmaestro & Chraa? Men på omslaget till den här skivan står det bara Hoffmaestro. Vad hände med Chraa? Blev han eller hon eller det skivetiketten Chraamofon?