Jag har saknat den. Den där speciella kärleken som man får lite titt som tätt. Den där lite lätt maniska känslan av desperation som kommer över en när det gått lite för lång tid mellan gångerna. Man kan inte tänka på någonting annat och allt man lyssnat på innan känns plötsligt bara så fruktansvärt intetsägande och tråkigt.
I vissa fall har kärleken varit helt självklar från allra första början - Therapy?, Kyuss, The Smiths och Arctic Monkeys var allomfattande och kompletta förhållanden från början. Vi blev ihop på en gång. Det sa bara klick.
Andra förhållanden tog lite tid. Vi var lite kompisar i början - P J Harvey, Regina Spektor, Volbeat och Fleet Foxes - sedan utvecklades det till någonting mer och nu känns det underligt att tänka att det funnits en tid utan dom.
Det var länge sedan sist. Minns inte exakt vad det kan ha varit men Death Cab for Cuties "Marching Bands of Manhattan" eller Kings of Leons första album.
Men som sagt, det var ett tag sedan nu. Det var ett tag sedan någonting grep tag i mig och gav mig en rejäl jävla smäll i magen. Det var ett tag sedan jag satte någonting på repeat och sedan bara lät det vara så, för allt man behöver är just det där låten. Bara den där men nu verkar det som att det har hänt. Det ser ljust ut i alla fall. Vi är definitivt mer än bara vänner men hur länge det håller... Jag vet inte men just nu är jag helt monogam. Jag lyssnar inte på andra. Jag har hittat hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar