Stekare, brats och annat löst folk

Det är en artikel i DN idag om Visbyveckan. Där intervjuas bland annat Stefan Köhler från Östermalm och om det var någon därute som undrar varför det är så tacksamt att driva med stureplanspojkarna så är det bara att ringa Stefan och chitt-chatta lite så kommer nog pusselbitarna falla på plats ganska så fort. Han verkar vara själva urtypen för den världsfrånvända, egocentriska livssynen som definierar en brat.

Ett talande exempel - på frågan om han känt av lågkonjunkturen är svaret:

"För att drabbas av lågkonjunkturen måste man ha ett jobb, och det har inte jag."

Vilket är sant. Stefan har inget jobb. Han är student och pluggar industriell ekonomi. Det framgår inte om han lever på nudlar och går på nationer där ölen kostar 19:- men det verkar inte så eftersom att han spontanflög till Miami efter en fest på White Room och tycker att det är trist att vissa personer i Visby verkar ha sparat ett helt år för att få vara kung i baren för en vecka; "Det kommer många snickare och så."

Och det är väl i det uttalandet som det blir så uppenbart varför denna lilla klick människor är så djupt avskydda; i det att de fasktiskt, på fullaste allvar, tycker att de är lite bättre än 95% av jordens befolkning. Att plugga industriell ekonomi och köpa champange för 1000:- flaskan för att sedan hälla ut den över sin bästa kompis för kvällen är mer värt än att jobba ihop pengarna under ett år för att sedan kunna spendera sina surt förvärvade slantar på att leka jetsettare under en vecka.

Det finns någonting djupt tragiskt i det här. De små killarna från Stureplan som tycker att lågkonjunktur är ett bra tillfälle att göra klipp på börsen tillsammans med de tribal tatuerade snickarna som kanske inte har något jobb att gå tillbaka till efter sommaren.