Jag trodde att kursen i improvisationsteater skulle vara fylld av keramikkärringar med hennafärgat hår som ska hitta tillbaka till sig själva efter skilsmässan med Kenneth. Jag hade delvis rätt.
Jag minns iofs inget namn överhuvudtaget men de flesta verkade heta Barbro eller Margareta och arbetade med största sannolikhet på någon ekonomiavdelning någonstans i Stockholms innerstad.
Det var en hel del fnissande och små utrop som "Oj så tokigt!" men det till trots så var det väldigt roligt. Det enda som kan sätta käppar i hjulet är att när de väl släpper upp mig på scenen som kommer jag aldrig gå av den.
