fredag 3 oktober 2014

Jag ljuger för mitt barn

Hon är 8 och hon frågar mig:
- Mamma, måste jag pussas med min pojkvän när jag blir stor?
Och jag svarar nej, du behöver inte göra någonting du inte vill. Man kan vara tillsammans utan att pussas.

Hon fortsätter:
- Mamma, om min kille vill pussas ändå och knuffar ner mig i sängen då?
Jag svarar att då säger du nej och då respekterar han det och slutar genast med att försöka pussas. Ingen vill väl pussa någon som inte vill pussas tillbaka.

Hon fortsätter:
- Men killar är ju mycket starkare än mig. Tänk om han inte slutar och håller fast mig då?
Då säger jag att då slår du honom hårt på snoppen och sen ringer du polisen.

Hon fortsätter:
- Men tänk om polisen tar mig istället för honom för att jag slogs?
Jag svarar att eftersom att du sa nej, att du inte ville, men att han försökte ändå så är det mycket värre än att slåss. Du var i din fulla rätt att försvara dig. Polisen kommer sätta honom i finkan för att han gjorde fel först. Du bestämmer över din kropp och säger du nej så är det nej.

Hon är nöjd och slutar fråga.
Jag har ångest och vill bara gråta. För jag vill ju att det ska vara sant, att hon alltid bara ska träffa snälla killar som slutar när hon vill och det kommer hon säkert att göra. Men vad händer den dagen hon INTE gör det? När hon får reda på att ett nej inte är ett nej, att hennes kropp inte är hennes att bestämma över för när polisen kommer så kommer hon få frågor om vad hon hade på sig, om hon var full, om hon kanske ville lite grann ändå, om hon bara varit lite blyg, om hon sagt nej tillräckligt högt och om hon nu verkligen inte ville pussas varför var de i sängen överhuvudtaget?

Men det kanske hinner ändras tills dess. Vi har några år kvar förhoppningsvis men fram tills dess fortsätter jag ljuga.