torsdag 24 april 2014

Dagens bikt

Jag är inte en troende människa på något vis. Varken kristendom, hinduism eller någon annan form av  avgudadyrkan ligger mig speciellt varmt om hjärtat så att säga. Det närmaste jag kommer en religiös upplevelse är att gå till tandläkaren någon gång per år. För det är lite samma sak på något vis. I väntrummet samlas vi alla förtappade själar i väntan på den yttersta domen. Under tandläkarlampans obarmhärtiga ljus går det inte att gömma sig bakom några halvsanningar längre. Där kan man inte smita undan för på röntgenplåtarna syns det - vitt på svart - om du verkligen borstat tänderna enligt 2-2-2 metoden och använt tandtråd som du lovade. Sent ska syndaren vakna och straffet är omedelbart och skoningslöst;

"Du har inte skött dig som du lovade så därför tar vi bort all din tandsten och kollar tandfickorna med den här sylvassa mojängen från sekelskiftet."

I den stunden är det bara att försona sig med sitt öde och låta en högre makt ta över. Du är värnlös som ett barn och det spelar ingen roll hur många universitetspoäng du har eller hur många ord din titel innehåller på visitkortet. Inför tandstensborttagarmojängen är vi alla lika. Det enda man kan göra är att ligga blickstilla i stolen och ge upp. Ingen idé att streta emot eller komma med bortförklaringar. Du har syndat och därför ska du straffas.

När allt så är över och din pina är över är det dags för bot och bättring genom att dels lova att börja använda tandtråd och inte småäta och dels genom att ge en ansenlig summa i kollekt. Fri från synd och karies är det dags att gå ut i solskenet som en bättre och lättare människa. Nu kan du synda i ett år till innan det är dags igen. Bäst att fira med en glass.

Amen!




torsdag 17 april 2014

Sociala medier - förföriskt och förkastligt

Sociala medier - detta träsk av ointressanta saker som man likt socker eller vilken dålig såpopera som helst inte kan sluta med. Ett miniuniversum där man själv kan dela med sig av allt från bilder på barfotafötter i solstol till statusuppdateringar om fredagsmyz framför Let's Dance medan man samtidigt förfasas över sina vänner och bekantas dåliga smak att lägga upp bilder på bäbisar med jordgubbssylt i H E L A ansiktet med bildtexten;

Vaddå? Du sa inte att jag behövde använda bestick, mamma. #gullunge #sylt #middag #storstädning

Men förutom de rent voyeristiska fördelarna så är det ju faktiskt ett enkelt sätt att hålla kontakt med nära och kära som bor långt bort men som på t.ex. Facebook plötsligt känns nära. Så på så sätt finns det ju verkligen en bra poäng med det hela. Men baksida på det myntet är väl att det dessutom är precis lika enkelt att hålla koll på personer man egentligen är totalt ointresserad av - gamla ex, kollegor och skolkamrater som man egentligen inte har någonting gemensamt med längre men som man ändå vill hålla koll på. Sociala medier är en opartisk skvallertacka som med heder bär den titeln så att vi andra slipper. Win-win.

För det är ju lite som en extra kompis, någon man kan anförtro sig åt och söka tröst hos. Någon som snabbt kan hjälpa med uppmuntrande ord och ge beröm när man gjort något bra, som bekräftar och älskar lika kravlöst som en ställföreträdande förälder. Det trista är väl att man inte är ett ensambarn som får all uppmärksamhet själv utan måste dela den med tusentals och åter tusentals idiotiska syskon som inte är hälften så bra men som ändå får precis lika mycket "likes". Om inte mer.

För oavsett hur många som trycker på den lilla gilla knappen så spelar det ingen som helst roll när det dyker upp en sur kommentar från någon obskyr bekant från högstadiet som klämkäckt skriver att man ska rycka upp sig lite och att man inte ska ta livet för givet när man är totalt uppriven över att inte mindre än TVÅ bussar bara ÅKTE FÖRBI ens busshållplats. Tydligen ska man i den stunden istället tänka på alla andra som har det sååå mycket sämre.

Say what??!!
Hela poängen med sociala medier är väl just att man INTE ska hålla på och tänka på svältande barn i Afrika utan får total uppmärksamhet på de i-lands problem som hägrar för stunden - försenade bussar, folk som tränger sig, förkylningar och givetvis väderuppdateringar in absurdum. För hela poängen är just att det inte finns någon poäng. Sociala medier är totalt poänglöst. Det är ju därför det är så beroendeframkallande för du kan inte vinna.


onsdag 16 april 2014

Att gå en mil i någon annans foträta skor

Det uppstår ett något tryckt stämning när jag står upp för min guilty pleasure serie - "The Beauty and the Geek". För er som inte har sett det så är upplägget enkelt - 10 nördar (mestadels killar)  slås ihop i par med 10 snyggingar (mestadels tjejer) för att lära av varandra och tävla om en massa pengar. Inget program som kommer att vinna nobelpris för innovation direkt eller för att det fört mänskligheten framåt och även ett program som utgår tesen om att om du är smart är du antagligen ful och om du är snygg är du antagligen dum i huvudet. Det är dessutom klippt så att det inte ska gå att missa att det faktiskt är så, om någon trodde något annat.

Men jag gillar den. Oavsett genus och normer och kvinnoideal och allt det där och det är kanske för att det jag lider av någon form av fula-ankunge-syndrom. Det här med att man tror att under allt det fula så döljer sig en svan reda att sprida sina vingar för världen om någon bara kunde ta fram den. Det finns i Grease, det finns i Askungen och det finns i varenda high-school film som helst där tjejen med de tjocka glasögonen bara behövde färga håret och skaffa linser för att bli Fröken Universum.

Så varför ska inte några skäggiga, ovårdade nördar få göra samma sak? Varför ska de inte få bli stylade, fiffade och kläckta ur sina skal de också? Sen kan man argumentera sig blå i ansiktet för att utseende inte är allt och insidan är det som räknas men det är ju oftast personer med perfekt hy och självlockigt, svallande hår som argumenterar högst för såna saker. De där som aldrig går upp i vikt och som aldrig har haft problem att hitta någon utan alltid har en eller flera trogna beundrare som hängivet följer de genom livet. De behöver inte oroa sig för att inte få dansa på skoldiscot eller få rosor på alla hjärtans dag. De behöver inte oroa sig för att gå hem ensamma från krogen om de inte skulle vilja och behöver heller inte gråta sig till sömns för att de aldrig kommer att hitta någon. Tacka fan för att de inte ser det här som något problem!

Det här är inte personer som bara behöver ta av sig glasögonen för att bli poppis. Det här är personer som aldrig blivit kyssta, aldrig gått på en date, aldrig pratat med någon av det motsatta könet med romantiska intentioner i åtanke och som inte vet hur man flirtar om det inte är för att få bort smuts i ögat.

Det jag skulle vilja se i förlängningen är nog ett omvänt The Beauty and the Geek där vackra människor får skaffa glasögon, säckiga kläder och foträta skor och lufsa runt i för att se om de fortfarande envist hävdar att det minsann inte spelar någon som helst roll hur man ser ut. Att det är insidan som räknas när ingen frågar chans, ingen bjuder upp och ingen ringer för att fråga om man vill gå ut och äta middag. Kom tillbaka då så kan vi se på ett avsnitt "The Beauty and the Geek" tillsammans.



tisdag 15 april 2014

Mailkonversationer gone wild

Det började med ett litet mail i all enkelhet. Inget speciellt. En undran i all stillhet till en vän som löd:

Yo! Wazzup mo-fo?


Efter någon sekund kommer svaret;

WORD! Not much you know.

Och det var väl iofs allt jag behövde veta och där kunde allt också ha lämnats men så cc:ades det in en person i det hela som steppade saker till en nivå som nästan var omöjlig att hänga med. Det kom plötsligt ett: 

Ma hoddz is da East motta fukka! U aint fierce nuff to do that shit but hang in there sista’! I feel ya!

Som ni alla förstår så finns det bara ett svar till något sånt och det är förstås;

My fuckin' hoddz is anywhere I need dem to be, sucker! East, south, westside or uptown don't matter n' shit. I can chill anywhere as long as them drinks is free n' the hoes is topless. Yo ass feel in me, son?

Tja. Och där är vi nu. 

Vad gör ni andra?

onsdag 2 april 2014

Ett brev kom lastat

Det händer ju typ aldrig att ett vadderat kuvert dyker upp i brevlådan om man inte har beställt saker på www eller glömt något hos pappa när man var där sist (eller om man mot all förmodan är USAs president och får en massa hemskheter skickade till sig).

Men idag så!

Innehållet; en DVD skiva och ett programblad.




Jag har sålt revytexter i en mindre evighet men det har aldrig hänt att jag sett de framföras i en avfilmad föreställning. Förrän idag. Så väldigt snällt att någon tagit sig tid att skicka iväg det fast jag bara hade ett nummer med. Hatten av! Mer sånt!