onsdag 30 april 2008

Helgens sorgliga Youtube klipp

Sjung om fru Svenssons lyckliga karl...


Igår fick jag en liten pik för att jag inte uppdaterat bloggen på senaste men om sanningen ska fram så är det för att jag inte mår så bra. Den här perioden på året är det som jobbigast för mig. Det är knappt så jag orkar kliva ur sängen och ta mig till jobbet. Nu finns det inget alternativ så det är bara att bita i det sura äpplet och ta sig upp och iväg.

På väg till jobbet är det bara att stirra blint ner på marken framför sig och ha mp3 spelaren proppad med skramlig musik som stänger ute allt annat ljud och bita ihop tills man är i säkert förvar vid sitt skrivbord.

Hittills har det gått ganska bra men imorse var det nära att jag bröt ihop för idag är det sista april. Det är den absolut värsta dagen på året för då är de överallt i sina färglada overaller med knappar och klistermärken och fan och hans moster. De sjunger och skrålar och sitt ”tjofadderittan lambo” och viftar med tidningar som inte ens Situation Stockholm försäljarna skulle ta i med tång. Allt med ursäkten att de är studenter och det är den perioden i livet innan man fått ett jobb och familj att försörja så man kan vara lite crazy och tokrolig för det hör liksom till. De har en egen form av diplomatisk immunitet som ger de rätten av svina ner och vråla hur mycket de vill glatt påhejade av resten av den svenska befolkningen som minns hur det var hur det var att vara ung och dricka champagne frukost, sjunga ekivoka snapsvisor, äta silllunch och vifta med sin studentmössa tills skärmen trillade av.

Jag går i mentalt ide tills den här vidriga perioden är över. Nu gäller det bara att överleva…

fredag 25 april 2008

A stroll down memory lane

Idag åt vi tårta på jobbet och sjöng "Ja må han leva" så högt att om vi hade haft kontoret i ett 50+ boende så hade grannarna antagligen börjat slå med sina käppar i taket för att de inte hörde vädret på P2. Det var väldigt trevligt och gott på alla sätt och vis och jag kunde inte låta bli att tänka på vad min gamla vithåriga mormor alltid sa till mig när hon fortfarande var i livet. Hon sa:

- Du vet att om du vill gå med i viktväktarna så betalar jag gärna det åt dig. Du kan få 1000:- av mig för varje kilo som du går ner.

Så fina ord av kärlek och värme från denna utseende fixerade gamla dam som hela livet brottades med det faktum att hon inte var fin nog för att få gifta sig med postmästarns' Erik. Därför spenderade hon resten av sitt långa liv att sprida små tomtebloss av insiktsfulla visdomsord som:

- Tänk på att det är lika lätt att bli kär i en som är rik som en som är fattig.

och:

- Jag kan ta efterrätt - jag som är smal.

Nu finns hon tyvärr inte längre hos oss så jag vet inte hur det kommer gå. Jag tog i alla fall 2 bitar av tårtan.

torsdag 24 april 2008

Nya kompisar

När man kommer upp i en viss ålder så får man inte så mycket nya kompisar. Man lär kanske känna någon på jobbet som man gillar och blir kompis med men det är inte en ständigt strid ström av nya vänner som tillkommer. Inte för mig i alla fall.

Jag har iofs aldrig haft så mycket kompisar eftersom att jag inte direkt tillhörde eliten i skolans toppskikt utan mer utfyllnadsdelen, den stora massan som gör att det de facto blir en skola överhuvudtaget. Det fanns ju de som redan då hade och fortfarande har 62 bästisar och 406 nära vänner och 10054 bekanta med respektive. Jag är alltså inte en av dessa.

Därför blev jag lite lätt förvirrad när jag fick en ny kompisförfrågan på Facebook idag:

"Hej!
Jag fixade Facebook nyligen för att bredda mina kontakter något och du verkade rätt cool :)

Hoppas du får en fortsatt bra dag!
:-) Kram, Louise."

Jag tror inte att vi gick i gymnasiet ihop, jag är ganska säker på att vi inte jobbat ihop och jag är VÄLDIGT säker på att vi inte har några gemensamma bekanta. Mycket för att jag faktiskt inte kände igen någon av hennes andra 535 vänner.

Men det här är kanske tillfället i filmen, som är mitt liv, när den söta men töntiga tjejen permanentar håret, piercar öronen, köper läderjacka och tajta byxor i tvivelaktigt material och därigenom blir jätte tuff och jätte poppis. Det är kanske nu jag får min revansch efter alla dessa traumatiska år i grundskolan och äntligen får hänga med det fina folket och bli ihop med quarter back spelaren.

Synd bara att det är alldeles, alldeles för sent. Så jag är hemskt ledsen Louise men jag tror faktiskt inte att jag vill bli din kompis men jag hoppas att du också får en fortsatt bra dag.

tisdag 22 april 2008

Allt-i-allo


Just nu är jag den schweiziska armékniven personifierad. Nedan följer en liten lista på allt jag gjort de senaste dagarna:

Kört 30 skottkärror med grus
Kokat saft
Krattat ut gruset
Burit 16 kilos säckar med pellets
Bakat bröd
Rensat rabatterna
Förplanterat lite olika kryddor i små torvkrukor
Fått träningsvärk i ryggen av all fysisk ansträngning
Insett att rabatterna fortfarande ser för jävliga ut och att det enda som hjälper nog är att cementera över skiten
Gjort picknickmat och åkt på utflykt
Köpt en ny dammsugare
Blivit obehagligt glad över att den nya dammsugaren verkligen gör städningen såååå mycket enklare!
Spelat Guitar Hero

I rest my case!

torsdag 17 april 2008

Tönt tröja

Är det roligt eller bara super nördigt att vilja ha en t-shirt som det står ARIAL på men skrivet med ett annat typsnitt?

måndag 14 april 2008

Somewhere over the rainbow

Varför är regnbågen formad som en halvcirkel? Varför är den inte en triangel, en fyrkant eller vågig? Och vem har bestämt att det ska vara just de där färgerna? Jag menar indigo - vad är det för färg egentligen att komma dragandes med? Den säger mig ingenting. Jag vet inte ens om den är gul, grön eller gredelin. Tant indigo låter inte som en glad och snäll filur direkt. Inte undra på att hon inte fick var med i slutversionen.

Jag har väl inte funderat ihjäl mig på det där med varför regnbågen ser ut som den gör men jag har tänkt tillräkligt länge på det för att googla upp det och vips så hittade jag denna illustration som på ett enkelt och användarvänligt förklarar saken. Frågor på det?

torsdag 10 april 2008

Själv är bäste dräng

Eftersom att allt går så l å n g s a m t med manusproduktionen så har jag börjat titta på möjligheten att göra hela serien själv. Inte helt själv förstås men om jag bara får ihop en massa pengar så kan det nog gå. Effektiva sätt att få en massa pengar fort är att vinna på lotto, ärva en rik avlägsen släkting i Borås, råna en värdetransport utan att åka fast eller skriva tiggarbrev och skicka till alla i hela Sverige. Jag har börjat fila på ett:

Kära ni,

Vi har eventuellt träffats tidigare via en släkting, kollega eller dylikt eller så känner vi varandra inte alls men nu skriver jag ett brev till er angående en fantastisk möjlighet, inte bara för dig utan för hela humor-Sverige.

Jag har skrivit ett manus som kommer att revolutionera det vi kallar humor i vårt avlånga land. Tidigare har vi bara skrattat åt fulla poliser som tappar byxorna i diverse lokalrevyer eller åt skämt som bygger på att killar inte kan steka köttbullar och tjejer inte vet var kardanaxeln sitter på en bil. Allt detta kommer att förändras. Vi kommer att skratta åt helt andra saker på högre nivåer än vi trodde var möjligt, utan pålagda skratt eller långa konstpauser som visar när någonting är roligt.

Problemet är att alla mina resurser för att genomföra detta projekt inte dykt upp än. Jag blev tidigare i år kontaktad av en viss Dr Mensa som varit minister i ett Afrikanskt land. Han har där haft flera miljoner undanstoppade i en bank men kommer nu inte åt dessa pengar pga av att han inte har ett europesikt uppehållstillstånd. Jag har skickat över mina besparingaar till honom så att han kan ta ut miljonerna och jag kommer efter det få 15% av totalsumman.

Pengarna är alltså på gång men har inte dykt upp än. Det handlar alltså mer om ett lån, eftersom att jag snart är mångmiljonär, än en gåva. Kontakta mig gärna så ska ni få numret till mitt bankkonto.

Ni gör oss alla en tjänst. Tack på förhand.

onsdag 9 april 2008

En kul grej hände på väg till Göteborg

Jag var som sagt på tatueringsmässan i GBG för ett par veckor sedan och det är ju märkligt att bilresor aldrig är historielösa. Det är sällan man hör någon berätta att de bilat i 5 timmar och det verkligen inte hänt någonting på vägen.

Vår resas historia börjar redan på MAX utanför Nyköping någonstans då jag springer på två härliga killar från The Viral Company. Där satt jag och glufsade hamburgare i godan ro och i nästa sekund satt jag och spånade idéer om stomipåseresor till Polen. Min idé är enkel med genial. Jag tänker mig en sketch om att man istället för att åka och fixa tänderna i Tallinn eller lyfter brösten i Estland så åker man till Polen och skaffar stomipåse. Detta för att bli mer effektiv och spara tid samtidigt som man blir lite hípp med en snygg påse på höften. Precis som med mobiltelefonskal ska man givetvis kunna byta påse så att den matchar med dagens outfit.

Efter det drog vi vidare genom Svea rikes avlånga land och allt gick bra tills vi kom till Gränna. Då gick en av de två bilarna vi färdades i sönder. Stämningen sjönk ganska rejält och plötsligt satt vi ihoptryckta alla 6 i en bil. Det sades inte så mycket på ganska länge men så får vi syn på ljuset i mörkret i form av en vägskylt. Märkliga ortsnamn finns det gott om men jag utmanar er alla att hitta ett märkligare än Köttkulla. Smaka på det. KÖTTKULLA. Vilka bor där? Vad gör de? Är bygdens utböling killen i fiskaffären? You tell me...

tisdag 1 april 2008

Tydlighet är en dygd

Var i Göteborg i helgen och där utspelades följande lilla drama.

Jag sitter i baren och väntar på att mina vänner ska återkomma från var de nu var någonstans. Fram kommer en något förfriskad herre och säger något på bred göteborgska. Jag fattar ingenting och säger VA? mer än en gång. Till slut förstår jag att han frågar vad jag gör på detta etablissemang. Jag svarar hövligt att jag är i Göteborg denna helg för att frekventera tatueringsmässan (som för övrigt måste få ett eget litet inlägg). Eftersom att jag är väluppfostrad frågar jag självklart vad han själv gör och han svarar:

– Stöter på dig. Får man det eller?

Jag svarar att han minsann får göra det om han vill men att det är lönlöst eftersom att jag är gift.

– Det respekterar jag, säger göteborgaren och kysser mig på handen medan han försöker dra av mig mina ringar. Jag tar tillbaka min hand, med ringarna på plats, och kallpratar lite om ditten och datten medan Marilyn Manson vrålar i bakgrunden. Så frågar han var jag kommer ifrån och jag svarar att jag bor i Stockholm. Då blir han plötsligt jätte arg och säger:

– Fy fan! Stockholmare är så jävla dryga!

Sedan vänder han sig helt sonika om och börjar prata med några andra tjejer. Av detta lilla intermezzo har jag lärt mig att det är helt okej att vara gift så länge man inte är från Stockholm om man vill bli uppraggade av fulla göteborgare.